Igår kväll var jag o famlijen bjudna till tegelpalatset på fika. Jag hade sett framemot det hela dagen då jag gillar folket som bor där och kaffet brukar alltid smaka fantastiskt.

Vi kom dit, börja fika och eftr bara en liten stund började jag må illa, varför? Jag vet inte, blev helt konstig och såg ut som ett stoppljus i ansiktet.

Tog med min lilla familj och gick hem igen, slapp kasta upp på vägen men gjorde det hemma istället.

Jag har funderat och kommit framtill att det är julens fel alltihop. Jag är ingen julfirare, jag är gillar inte julen så mycket, jag trivs helt enkelt bättre på jobbet under denna högtid. Det blir för mycket, 3 dagars julfirande på 3 olika ställen är mer än jag pallar. Faan, jag ska ju inte stressa, jag har ju sjutton gått en kurs för att lära mig varva ner, prioritera och släppa taget. Men jag hade laddat för mycket och det tog ut sin rätt igår, min kropp reagerar på samma sätt nu som för 2 år sen, varningslockan har ringt och det är dags att vakna till.

Jag kan inte vara supermom hela tiden, jag kan inte göra mer än mitt bästa. Nora är en av sveriges nöjdaste små bebisar så jag gör ju tydligen det mesta rätt. Verkar iaf som jag gör det som är rätt för oss i min lilla familj, och det är mer än nog...måste bara inse det själv snart också.

Alla dessa outtalade krav som finns runt om, alla dessa "ska hon ha såhär?" , alla dessa "tror du inte hon fryser?" osv. Ja, såklart hon ska ha så om det är så jag/vi gjort, och Nej klart som faan jag inte tror att hon fryser för då hade jag väl förböevlen klätt på henne mer kläder!

Tror det är ganska vanligt att en känner såhär med första barnet, att saker som sägs runtom påverkar mer än en vill erkänna. Det finns nog lika många sätt att ta hand om en bebis som det finns mammor o pappor, ingen gör precis lika och ingen gör mer rätt än andra. Bara svårt för en första gångs mamma att stänga ute allt som sägs och skrivs runt om, så känner iallafall jag men ska strunta i det runt omkring från o med nu!  Sålänge Nora är nöjd finns det ingen anledning för mig att inte vara detsamma, skärpning Magda!

Igår kväll försvann vattnet här på Rabo. YEAH! Nej det är inte ett dugg roande enligt mig. Innan jag visste att det var borta så satt jag lyckligt ovetande och mådde kanon men när jag insåg att det inte kom nåt ur kranarna blev jag genast handikappad.

Det är egentligen sjukt hur bortskämda vi är med rinnande vatten. En riktig bekvämlighet som jag absolut inte vill vara utan. Jag hoppades att vattnet skulle vara igång igen nu på morgonen men sådan tur hade jag inte. Jag har iallafall vatten till lillan, men kan inte diska hennes flaskor så det hjälper ju föga ändå.

Det är mycket som inte går att göra nu när vattnet lyser med sin frånvaro, jag kan inte duscha, blanda juice, spola i toan (bara en gång o den gången sparas med omsorg) eller ens tvätta händerna...men vi äger ett ton tvättservetter så på den sista punkten går det ingen större nöd på mig.

Hoppas verkligen att vattnet kommer tillbaka snart, vill kunna borsta tänderna ordentligt innan första mötet med tandhygienist på över 6 år äger rum vid lunchtid idag.  Får åka hem till mamma och borsta innan vi åker iväg sen.

Nu ska jag inte vara så deppig, det är ju lite av en utmaning att leva med bebis, hund och inget vatten.

Förövrigt så fick Nora ett råd av sin far häromdagen som även blev en rolig ordvits nämligen: "Om någon kallar dig Nora Snora så är det bara du ger dem en snyting"