Jag skriver som sagt de två sista inläggen från utmaningen idag, här kommer det allra sista. Tycker inte det passar att börja det nya året med rubriken "ett sista ögonblick".

Mitt sista ögonblick i livet vet jag inte när det kommer. Ingen vet exakt när de ska gå ur tiden, och tur är väl det. Jag hoppas att jag när stunden är kommen och mitt sista ögonblik inträffar att jag är en nöjd liten tant. Att livet har varit mestadels snällt mot mig och att jag åldrats med hedern i behåll. Vill inte bli dement och okapabel att ta hand om mig själv, men om jag blir det hoppas jag att jag är lyckligt ovetande om det eller att nån vänlig själ lurar mig att jag kan gå på vatten så jag glatt stegar ut på sjön och sjunker.

Jag hoppas att jag vid mitt sista ögonblick fått uppleva massa glädje med mina nära och kära, sett fler delar av världen än jag nu gjort,och fått mer erfarenheter än jag kan föreställa mig.

Jag hoppas på ett bra sista ögonblick, hoppas att det dröjer minst 55 år till den dagen kommer och att jag då lämnar världen med ett leende.

Eftersom jag missade att skriva på juldagen kommer det komma två inlägg idag, vill inte börja nya året med en sista dag i utmaningen.

Men först ut är mina ambitioner.

Vad betyder egentligen ordet ambition? Jag väljer att tolka det så att det är mål jag önskar uppnå. Ungefär som en dröm en har men inte lika ouppnålig som en dröm, ett mer konkret mål.

Då är mina ambitioner i första hand att va en bra mor till vår lilla sötnöt Nora och förhoppningsvis oxå ge Nora syskon i framtiden.

Jag har just nu inga större ambitioner, jag försöker att inte ha massa mål/krav på mig själv för tillfället. En ska njuta av att vara hemma med sin dotter inte stressa och ha massa saker en ska uppnå, det kan jag ta sen när jag är tillbaka i ekorrhjulet.

Är det en ambition eller en dröm att vilja bygga ett hus? Jag är grymt sugen på att bygga oss ett hus, ja inte att jag ska stå och hamra ihop ett helt hus själv för då blir det väl rsultatet en sämre version av en trädkoja. Jag menar att jag skulle vilja bestämma vilket hus jag vill ha och sedan se på när det sättssamman av andra människor...

En skulle va miljonär helt enkelt. En blir inte lyckligare av pengar sägs det, men det är nästan bara de som inte har några som försöker intala sig det. Jag skulle bli lyckligare om jag hade möjligheten att slippa jobba heltid och förmånen att ägna mer tid till familjen.

Ibland saknar jag min vän, hon var min absoluta favorit person i ett par år. För ca 3 år sen börja hpn långsamt försvinna ur mitt liv, det är snart 2 år sen hon slutade svara på sms, telefonsamtal och mail. Så jäkla tråkigt, önskar jag visste vad som gick fel. Jag höll i ett tag och mata sms och ringde flera gånger i veckan men när det inte fanns tillstymmelse till svar så tröttna jag. Nu saknar jag mod att ringa, trots att jag fortfarande kan numret utantill.

I vissa situationer och med vissa personer saknar jag förmåga att vara mig själv, jag blir nån annan tyst liten iaktagare och jag tycker inte alls om mig när jag blir sån. Fy för mig, det är inte speciellt ofta jag känner så men vissa personer har den effekten på mig.

Jag saknar ibland mod att hugga ifrån när nån trampar på mig men lika ofta eller sällan beroende på hur en ser det saknar jag broms när jag själv håller på att köra över någon annan.

Jag saknar Oskar när han är borta och jobbar för många dagar i sträck.

Jag kan sakna känslan jag hade när jag började mitt som sjuksköterska och det kändes som att alla dagar var ett äventyr och jag ville veta allt om allt...Kanske kommer den känslan tillbaka lagom till jag ska återgå till jobbet igen, en kan ju hoppas.

Mycket snö på Rabo i början av 2010  

En av oss åkte vätternrundan och tränade inför det     80talsfest o Bröllop 

Buster den stackarn blev kastrerad, o såhär tyckte han om det!    

Och sist men inte minst, var Nora påväg och efter en kämpig graviditet kom hon äntligen ut i början av oktober!      

2010 var ett bra år, men 2011 blir nog tusen gånger bättre!

Förr sa jag alltid att min favoritplats var där jag själv är för där är det party, haha.

Jag kan till viss del känna att det fortfarande stämmer då min favritplats varierar, det är mer favorit tillfällen skulle en kunna säga. Det är de gånger som jag är på en viss plats och känner att det inte finns nåt annat ställe som jag hellre skulle vara på just då. Det inträffar ibland och då känns livet så jäkla bra, mer såna tillfällen åt folket.

Bjuder på en Foo Fighters låt till detta inlägg, enjoy!

Igår kväll var jag o famlijen bjudna till tegelpalatset på fika. Jag hade sett framemot det hela dagen då jag gillar folket som bor där och kaffet brukar alltid smaka fantastiskt.

Vi kom dit, börja fika och eftr bara en liten stund började jag må illa, varför? Jag vet inte, blev helt konstig och såg ut som ett stoppljus i ansiktet.

Tog med min lilla familj och gick hem igen, slapp kasta upp på vägen men gjorde det hemma istället.

Jag har funderat och kommit framtill att det är julens fel alltihop. Jag är ingen julfirare, jag är gillar inte julen så mycket, jag trivs helt enkelt bättre på jobbet under denna högtid. Det blir för mycket, 3 dagars julfirande på 3 olika ställen är mer än jag pallar. Faan, jag ska ju inte stressa, jag har ju sjutton gått en kurs för att lära mig varva ner, prioritera och släppa taget. Men jag hade laddat för mycket och det tog ut sin rätt igår, min kropp reagerar på samma sätt nu som för 2 år sen, varningslockan har ringt och det är dags att vakna till.

Jag kan inte vara supermom hela tiden, jag kan inte göra mer än mitt bästa. Nora är en av sveriges nöjdaste små bebisar så jag gör ju tydligen det mesta rätt. Verkar iaf som jag gör det som är rätt för oss i min lilla familj, och det är mer än nog...måste bara inse det själv snart också.

Alla dessa outtalade krav som finns runt om, alla dessa "ska hon ha såhär?" , alla dessa "tror du inte hon fryser?" osv. Ja, såklart hon ska ha så om det är så jag/vi gjort, och Nej klart som faan jag inte tror att hon fryser för då hade jag väl förböevlen klätt på henne mer kläder!

Tror det är ganska vanligt att en känner såhär med första barnet, att saker som sägs runtom påverkar mer än en vill erkänna. Det finns nog lika många sätt att ta hand om en bebis som det finns mammor o pappor, ingen gör precis lika och ingen gör mer rätt än andra. Bara svårt för en första gångs mamma att stänga ute allt som sägs och skrivs runt om, så känner iallafall jag men ska strunta i det runt omkring från o med nu!  Sålänge Nora är nöjd finns det ingen anledning för mig att inte vara detsamma, skärpning Magda!

Min största skräck är att bli bortrövad och adrig hittad. Det låter kanske fånigt men tänk er att ni går på en gatan någonstans och helt plötsligt blir ni indragna i en bil och så är ni borta föralltid. Blir satta i nån lägenhet nånstans i världen och blir utnyttjad på ett eller annat vis. Nej fyy faan, det är verkligen det jag är mest rädd för, antingen att det ska hända mig eller att det ska hända Nora eller nån annan jag tycker mycket om. Att det överhuvudtaget händer är fruktasvärt. De som kidnappar/lurar med sig kvinnor och barn världen över är riktiga avskum, men det finns inga som är lägre i rang än de jävlarna som betalar för att göra vad de vill med de stackars människorna. Sålänge efterfrågan finns och folk tjänar pengar på det kommer det aldrig sluta.

Jag gjorde misstaget att se filmen "Taken" när den kom, paniken sprider sig i kroppen på mig bara jag tänker på den.

Oskar har lovat att han aldrig ska sluta leta om det är så att jag bara försvinner en dag. Nu tror ju inte jag att jag kommer bli bortrövad bara sådär här i byn, men så var det väl heller ingen som trodde att Engla skulle råka ut för ett monster påväg hem från sin fotbollsträning heller.

Jag är rädd för vad vi människor är kapabla att göra mot varandra. Rädd för att en dag råka vara på fel plats vid fel och komma ivägen för en person med kraftig störning.

Rädd för att vi människor på ett eller annat vis lyckas spränga upp världen och vara en av de få som överlever i värld där naturens lagar råder. Filmen "vägen" är ett typ exempel på vad jag menar, även det en film som får mig att rysa när jag tänker på den.

Sjukdomar och bortgång bland mina nära och kära är oundvikligt, jag är inte rädd för de sakerna även om jag innerligt hoppas att vi inte ska drabbas av det såklart.

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

En första grovmisshandel med mig som förövaren inträffade när jag bröt armen på min vän. Jag tror året var -91, kan även varit -90 nån av oss var 6år men vem minns jag inte.

Jag och min vapendragare Knäcke gungade gungbräda (läs planka som låg över ryggen på en parkbänk). Jag som var och fortfarande är ett år äldre än Knäcke tog kanske i lite väl hårt i hoppandet så det lilla flickebarnet tappa greppet och flög av. Olyckligtvis så landade hon med armen mot en trädrot så den gick av, armen alltså inte roten. Vet inte vem av oss som grät mest, förmodligen var det jag.

Det jag lärde mig var faktiskt att det som inte dödar härdar, vår vänskap dog inte då och den känns fortfarande ohotad. Med andra ord kan en tycka att det var bra att vi tog den smällen redan från början så vi visste var vi hade varann så att säga...

Det var en första och hittills enda misshandeln jag utövat, för inte räknas väl en rakhöger i ansiktet på en främmande man en sen torsdagsnatt i slottsparken som misshandel? när de smyger upp bakom så är det väl ändå självförsvar? eller!?!