Jag skriver som sagt de två sista inläggen från utmaningen idag, här kommer det allra sista. Tycker inte det passar att börja det nya året med rubriken "ett sista ögonblick".

Mitt sista ögonblick i livet vet jag inte när det kommer. Ingen vet exakt när de ska gå ur tiden, och tur är väl det. Jag hoppas att jag när stunden är kommen och mitt sista ögonblik inträffar att jag är en nöjd liten tant. Att livet har varit mestadels snällt mot mig och att jag åldrats med hedern i behåll. Vill inte bli dement och okapabel att ta hand om mig själv, men om jag blir det hoppas jag att jag är lyckligt ovetande om det eller att nån vänlig själ lurar mig att jag kan gå på vatten så jag glatt stegar ut på sjön och sjunker.

Jag hoppas att jag vid mitt sista ögonblick fått uppleva massa glädje med mina nära och kära, sett fler delar av världen än jag nu gjort,och fått mer erfarenheter än jag kan föreställa mig.

Jag hoppas på ett bra sista ögonblick, hoppas att det dröjer minst 55 år till den dagen kommer och att jag då lämnar världen med ett leende.

Eftersom jag missade att skriva på juldagen kommer det komma två inlägg idag, vill inte börja nya året med en sista dag i utmaningen.

Men först ut är mina ambitioner.

Vad betyder egentligen ordet ambition? Jag väljer att tolka det så att det är mål jag önskar uppnå. Ungefär som en dröm en har men inte lika ouppnålig som en dröm, ett mer konkret mål.

Då är mina ambitioner i första hand att va en bra mor till vår lilla sötnöt Nora och förhoppningsvis oxå ge Nora syskon i framtiden.

Jag har just nu inga större ambitioner, jag försöker att inte ha massa mål/krav på mig själv för tillfället. En ska njuta av att vara hemma med sin dotter inte stressa och ha massa saker en ska uppnå, det kan jag ta sen när jag är tillbaka i ekorrhjulet.

Är det en ambition eller en dröm att vilja bygga ett hus? Jag är grymt sugen på att bygga oss ett hus, ja inte att jag ska stå och hamra ihop ett helt hus själv för då blir det väl rsultatet en sämre version av en trädkoja. Jag menar att jag skulle vilja bestämma vilket hus jag vill ha och sedan se på när det sättssamman av andra människor...

En skulle va miljonär helt enkelt. En blir inte lyckligare av pengar sägs det, men det är nästan bara de som inte har några som försöker intala sig det. Jag skulle bli lyckligare om jag hade möjligheten att slippa jobba heltid och förmånen att ägna mer tid till familjen.

Ibland saknar jag min vän, hon var min absoluta favorit person i ett par år. För ca 3 år sen börja hpn långsamt försvinna ur mitt liv, det är snart 2 år sen hon slutade svara på sms, telefonsamtal och mail. Så jäkla tråkigt, önskar jag visste vad som gick fel. Jag höll i ett tag och mata sms och ringde flera gånger i veckan men när det inte fanns tillstymmelse till svar så tröttna jag. Nu saknar jag mod att ringa, trots att jag fortfarande kan numret utantill.

I vissa situationer och med vissa personer saknar jag förmåga att vara mig själv, jag blir nån annan tyst liten iaktagare och jag tycker inte alls om mig när jag blir sån. Fy för mig, det är inte speciellt ofta jag känner så men vissa personer har den effekten på mig.

Jag saknar ibland mod att hugga ifrån när nån trampar på mig men lika ofta eller sällan beroende på hur en ser det saknar jag broms när jag själv håller på att köra över någon annan.

Jag saknar Oskar när han är borta och jobbar för många dagar i sträck.

Jag kan sakna känslan jag hade när jag började mitt som sjuksköterska och det kändes som att alla dagar var ett äventyr och jag ville veta allt om allt...Kanske kommer den känslan tillbaka lagom till jag ska återgå till jobbet igen, en kan ju hoppas.

Förr sa jag alltid att min favoritplats var där jag själv är för där är det party, haha.

Jag kan till viss del känna att det fortfarande stämmer då min favritplats varierar, det är mer favorit tillfällen skulle en kunna säga. Det är de gånger som jag är på en viss plats och känner att det inte finns nåt annat ställe som jag hellre skulle vara på just då. Det inträffar ibland och då känns livet så jäkla bra, mer såna tillfällen åt folket.

Bjuder på en Foo Fighters låt till detta inlägg, enjoy!

En första grovmisshandel med mig som förövaren inträffade när jag bröt armen på min vän. Jag tror året var -91, kan även varit -90 nån av oss var 6år men vem minns jag inte.

Jag och min vapendragare Knäcke gungade gungbräda (läs planka som låg över ryggen på en parkbänk). Jag som var och fortfarande är ett år äldre än Knäcke tog kanske i lite väl hårt i hoppandet så det lilla flickebarnet tappa greppet och flög av. Olyckligtvis så landade hon med armen mot en trädrot så den gick av, armen alltså inte roten. Vet inte vem av oss som grät mest, förmodligen var det jag.

Det jag lärde mig var faktiskt att det som inte dödar härdar, vår vänskap dog inte då och den känns fortfarande ohotad. Med andra ord kan en tycka att det var bra att vi tog den smällen redan från början så vi visste var vi hade varann så att säga...

Det var en första och hittills enda misshandeln jag utövat, för inte räknas väl en rakhöger i ansiktet på en främmande man en sen torsdagsnatt i slottsparken som misshandel? när de smyger upp bakom så är det väl ändå självförsvar? eller!?!

Jaha, egentligen borde jag inte skriva det här inlägget eftersom jag missade att skriva igår vilket innebär att jag inte klarat utmaningen att skriva varje dag som det hela gick ut på.

Men jag är ju inte den som är den så jag fortsätter ändå, om det räknas som fusk eller ej struntar jag i.

Det finns mycket som får mig att gråta numera. Jag undrar när hormonerna ska sluta rusa upp och ner i kroppen, jag ammar ju inte ens längre sen 7-8 veckor tillbaka.

Idag skulle jag kunna gråta av lycka när jag tänker på hur otroligt snäll och underbar vår lille Buster varit hela julhelgen. Eller nej, kanske inte gråta men jag blir otroligt stolt när jag tänker på det, söt Burre!

Jag gråter när jag tittar på naturprogram och en stackars gnu/gasell/ren osv kommer ifrån flocken och blir uppäten av rovdjur, samtidigt som jag vet att det är så i naturen och det måste vara så för att det ska gå ihop sig.

Jag gråter tydligen till sorgliga filmer nuförtiden och till och med till Toy Story 3... det är fint med vänskap.

Jag gråter såklart när nån jag tycker om försvinner från jordelivet, men det var längesen nu och det får gärna dröja innan nästa smäll kommer.

Jag gråter ibland bara för att tömma "förrådet" jag var dålig på det förut och pang sa det när jag knalla med skallen in i teglet. Det gör jag inte om, känns som att jag grät tillräckligt hösten 2008 och våren 2009 för att det ska räcka livet ut. Nej, inga fler ouppnåliga krav på mig själv, jag är tusan bra nog redan som jag är, typ.

Jag blir ledsen i själen när jag tänker på alla barn som far illa runt om i världen, alla jäkla idioter som utnyttjar barn och även vuxna på olika vis. Om en bara kunde få sparka ut dem mitt i atlanten och låta dem simma hem som far min brukar säga. Sparka ut dem så kallade människorna som utnyttjar barn alltså, inte barnen de ska inte behöva simma annat än för nöjes skull.

Finns mycket som får mig att gråta, det är väl tur det. En kan ju inte gå runt och inte känna nåt, det verkar ju som ett otroligt trist och enformigt liv!

Nu ska jag ladda inför att eventuellt åka till min mormor...har inte bestämt mig för om jag orkar det idag eller ej, men gör jag det idag slipper jag imorn.

Jag mår ju ganska bra hela tiden men vissa saker får mig att må lite bättre ändå, det är såna där små saker i livet som gör det värt att leva.

Det här får mig att må bättre:

Att vakna bredvid Oskar.

När lillan tittar på mig och ler.

När Buster kommer och lägger sitt lilla huvud i mitt knä och bara myser.

Att stå brevid en fotbollsplan  med massa trevligt folk och titta på en match med Lekeberg.

Att dricka vin och snacka skit med mina härliga vänner, både de "gamla" och de realtivt nyfunna.

Att vara på konsert med ett riktigt bra band.

Tänka tillbaka på stunder så som EM 2004, Hultsfred 2006, Thailand 2009 osv.

Grillat, öl och somamrkväll.

Shoppingrundor

Det mesta jag gör med min familj får mig att må bättre.

Nu ska jag baka en kaka, ta emot Becka som kommer på besök och sedan fira jul med min sambos mamma o den delen av Oskars stora familj!

Ja som sagt i förra inlägget så tycker jag att rubriken är under all kritik, heter det inte "det här gör mig upprörd"? Är det kanske bara jag som inte kan svenska men inte sjutton låter det bra det som står i rubriken?

Jaja, upprörd betyder enligt synonymboken exempelvis : uppriven, bestört, chockad, arg, vred, sårad, gripen, skakad, hetsig.

En hel hop med olika ord tydligen. Det finns mycket som gör mig upprörd, oftast är det om någon säger en sak och gör en annan.

En sak hålla det en lovar annars kan en lika gärna strunta i att lova något.

Jag blir upprörd när jag tnker på att det är förbjudet att sjunga svenska nationalsången på skolavslutningen i vissa skolor då det anses vara rasistiskt. Det är så idiotiskt av dem som förbjuder att en undrar hur de kunde bli politiker/rektorer från början, det är ju precis som att ge sverigesrasister och nazister vår nationalsång till deras egen! Skäms på er ni som tycker det är rasistiskt, det är isånna fall lika rasistiskt att fira jul för det gör ju inte muslimerna som kommit till vårat land.

Jag blir upprörd när jag hör poliser som uttrycker sig på liknande sätt i radior efter midsommar helgen: " det har inte varit några grövre brott, nån misshandel, några våldtäkter och lite slagsmål". Men för faan gubbjävel, är inte våldtäkt ett grovt brott? Vissa verkar inte förstå vad en våldtäkt innebär för offret, död åt alla våldtäktsmän!

Jag blir upprörd av allt klagande på stackars SJ, vad ska de gör åt vädret? Jag är helt övertygad om att de som jobbar på SJ inte kör snödansen inför sina arbetspass för de hoppas på 2-3dm nysnö på spåret. Det är inte SJ som har hand om spåren, det är banverket, så kan nån jäkla tidning nån gång kasta skiten åt rätt håll? Om de tycker att det är rätt att kasta skit på grund av något vi människor inte kan styra över vill säga. Ingen klagar ju på länstrafiken när vägen inte är plogad, så otroligt dåligt att inte länstrafiken ser till att alla vägar är plogade så bussen inte blir försenad. Idioter är alla som skyller på SJ, det är inte deras fel, det är snöns fel. Sluta vara så himla stressade, blir ni 4 timmar försenade så är väl inte det hela världen, var glada att no överhuvudtaget kommer fram.

Det finns massor som gör mig upprörd, jag vill inte gå in på fler saker nu för jag ska fira jul med min familj ikväll och det vore kanske trevligast för alla om jag inte var svin förbannad när jag kommer dit.

Hoppas ni får en bra jul allihopa!